FIGURANTER

Figurer i hudfärgat polymervax, 800 st, höjd 20 cm

Figurant - förr kårdansare i ett klassiskt balettkompani (Källa:NE) - nu en person som agerar ett offer vid en brottsplatsutredning / rekonstruktion.

Installationen består av ca 800 vaxfigurer som är 3-D inscanningar av riktiga människor. Figurerna bildar små grupper kring en central person. Det finns fyra kategorier som är representerade; de som skjuter, de som blir skjutna, de som skjuter sig själva och de som bara står och tittar på. I alla gestaltningar av vaxfigurerna är det en och samma kvinna som agerar. Hon blir både ett offer, en brottsutövare och ett neutralt vittne. Betraktarens roll ingår som en del av mina installationer. (The British Wax Refining Co. Ltd

I projektet "FIGURANTER" blir publiken och dess roll som åskådare/voyeur min utgångspunkt. En viktig funktion har perspektivet. Hur långt från en obehaglig bild måste man befinna sig för att ta del av den utan att påverkas känslomässigt? Genom tv:s och tidningars rapportering förflyttas var och en till den givna brottsplatsen. Alla pratar om detaljerna i brottet på ett familjärt sätt. Alla samlas kring brottsplatsen men ingen berörs. Verkligheten har filtrerats och blivit till en bild. Vad man avläser är redan en avbildning. På så sätt kan vi komma mycket närmare omskakande händelser än vad vi skulle tillåtas genom en direkt konfrontation. Därför vill jag göra en rekonstruktion av ett sådan betraktelsesätt.

Upprepningen och samma kroppsutseendet neutraliserar personligheten och reducerar till en symbol. En masstillverkat docka/figur. På så sätt vill jag flytta undan det verkliga händelse bakom en opersonlig, masstillverkad yta. Hela den tekniska processen är väldigt viktig i projektet och är ett grundläggande koncept. Genom att låta min kropp passera alla faser i en teknisk framställning neutraliserar jag personligheten och distanserar mig från det personliga. Jag vinner en moralisk frihet. Kroppen blir till en schackpjäs och representerar massan.

KONSTNÄRSHUSET Stora salen, Stockholm 2007, RÖDA STEN, Göteborg 2006, MAN Museum Anna Nordlander 2007 Skellefteå, Teaterrgalleriet 2008 Uppsala, Eskilstuna konstmuseum 2008/2009, Municipal Gallery Arsenal Poznan, Polen

AVSPÄRRAT

20 st fotografifris á 0,05 m, totalt 650 m, Lambda print, aluminium

I Katerina Mistals verk finns ett latent våld som är svårt att greppa. Hon har sedan några år tillbaka arbetat med att rekonstruera våldsamma situationer i såväl foto som video. På Eskilstuna konstmuseum visar Katerina Mistal två verk; installationen ”Figuranterna” (i rum 2; se separat text) och det platsspecifika verket ”Avspärrat” (i rum 3; se text nedan).

Verket ”Avspärrat” är centrerat till de fyra pelarna i rummet. Runt dem löper tjugo filmfriser fästa på aluminiumplåt. Frisen skapar en rumslig installation där Mistal tar platsen i anspråk likt de avspärrade områden som polisen gör kring brottsplatser. Ett område som för alltid är märkt av en händelse. Händelsen i sig är däremot aldrig synlig, vi uppmärksammar bara polisens blåvita avspärrningsband och sen skapar medias rapportering själva berättelsen kring brottet. På Eskilstuna konstmuseum antyder dock Katerina Mistals filmfris om vad som händer eller har hänt innanför det avspärrade området.

Bilderna i filmfrisen utgår från en video där en polisman ger instruktioner om våld och övervåld. Och precis som i verket ”Figuranterna” är bilderna upprepade och mångfaldigade. Men trots att Mistal utgår ifrån massmedias bilder av våld är hennes verk fjärran från de bilder som utgör underhållnings-våldets action eller massmedias nyhetsrapportering. Där vi är vana att se bilder som snabbt fladdrar förbi vår näthinna är Mistals filmsekvenser stilla och pausade.

Bilderna är sakliga och dokumentärt framställda och visar flera sekvenser med olika vapen. De kan tyckas obehagliga, men är egentligen aldrig våldsamma. Det våldsamma i sig är i så fall konsekvenserna.

Katerina Mistal vill med dessa verk konfrontera vårt seende och undersöka mekanismerna bakom övervåld, makt och maktmissbruk. Vad säger installationerna egentligen till oss? Och vad händer med bilder som tas från ett sammanhang och placeras i ett nytt – i det här fallet på ett konstmuseum?

Upplever vi att de kommer oss nära eller blir distansen större? Och vad händer när vi vänjer oss vid en obehaglig bild? Blir bara ytan kvar?

Madelene Unneberg, Eskilstuna konstmuseum

http://eskilstuna.se/konstmuseet

AVSPÄRRAT Eskilstuna konstmuseum, oktober 2008 - januari 2009, LIST&AST&LIST Nordens Hus Reykjavik 2009, Island, PAX HAMINA 2009 Bicykle storage, Hamina, Finland 2009